Han kände sig som han var i himmelen. 

Han låg i Stockholms ensligaste berg femtio meter under jorden som i sin egen grav. Aldrig i hela sitt liv hade han känt sig så trygg - rakt inte i sin mors mage. 

Världen därute kunde få brinna, 
här skulle han ingenting märka av det.

Han började gråta tyst. 

Han visste inte vem han skulle tacka för så mycken lycka.

Han gjorde inte bot och väntade inte någon ingivelse från ovan. 

Endast för sitt eget höga nöjes skull hade han dragit sig tillbaka, bara för att vara sig själv nära. 

Han lögade sig i sin egen existens, som ingenting distraherade längre, och fann det härligt.

Som sitt eget lik låg han i klippgraven, det var knappt han andades, det var knappt hans hjärta slog - och ändå levde han så intensivt och utsvävande som en lebeman ute i världen aldrig har levat.